Is there really any love out there?
Första dagen i Sollefteå avklarad. Och jag är slutkörd!
Sanslöst stressigt och, i mina ögon sett, komplicerade undersökningar.
Men dagen började bra iallafall. Jag har börjat åka buss för att slippa irritationen och stressen över att köra. Och jäklar vad skönt detta var!
Och dessutom, på resan hem, kan jag sitta o skriva i min dagbok, mina refelktioner över dagen. Grymt skönt.
Och jag undrar var denna världen kommer sluta?
Varför, bara varför.... slår man ner en helt främmande människa, på grund av hudfärg?
Varför? Jag begriper mig inte på människor som har så mycket hat inom sig. Var kommer det ifrån måste man ju fråga sig.
Gör av med den energin på något nyttigt istället. Träning, hobbys, miljön, klipp o klistra, klättring, mekande...you name it!
Allt måste ju vara bättre än att misshandla en oskyldig person.
Jag tror Gud skulle behöva göra en rejäl rensning faktiskt.
Och jag fick ett samtal av emelie i lördags och jag blev så glad!
Vi pratade i 2 timmar om allt möjligt, mest personlig utvecklign tror jag. Väldigt roligt och utvecklande :)
Det är kul att höra en person glad och full av energi. Det ger mig lust och energi för livet.
Och just det faktum att vi inte pratar så ofta, inte har så stor betydelse. För lets face it, vi har inte så mycket tid och ork vi väldigt gärna skulle vilja ha.
Jag har det absolut inte. Skolan suger musten ur mig många gånger. Ibland när jag pratat med mamma i telefonen, märker jag att jag inte har registrerat av vad hon sagt de senaste 2 minutrarna för att min hjärna egentligen fortfarande är i Umeå, i tentasalen, eller i undersökningsrummet där jag gjorde ett litet misstag som jag tycker borde ha kunnat undvikits.
Och idag hade jag stora planer på att träna. Tss..yeah right, inte idag säger min kropp.
Ja, det är bara att lyssna. Jag orkar inte! Ryggen molar och värker så fort jag står en längre tid, och för mig är det ett tydligt tecken på att jag ska vila.
(Och att jag behöver träna! :)
Jag kommer ofta på mig själv sitta och dagdrömma, om framtiden, vad den bär.
Jag tänker ofta på hur jag kommer utvecklas inom jobbet, var vi kommer att bo och hur jag kommer utvecklas som person.
Totalt omöjligt att säga, visserligen, men det hindrar inte min hjärna från att ta fram de tankarna nån gång då och då.
Ofta finner jag mig själv frustrerad. På livet, på människor runt mig och på mig själv.
Men varför egentligen? Jag kan inte göra något åt nåt avd et.
Livet är som det är, det enda du kan göra är det bästa av det. Lättare sagt än gjort dock :)
Människor är som de är de med. Och alla har de väldigt positiva sidor, även fast de kan vara ruskigt svåra att hitta ibland...
Ofta måste jag tänka tyst för mig själv "Jag ser det positiva hos människor...." för att orka med.
Och jag gör mitt bästa. Jag försöker iallafall hela tiden. Jag kan inte vara fullärd, hur mycket jag än vill det. Jag kan inte komma ihåg allt som jag vill komma ihåg, det är fullständigt omöjligt. Så länge man är ärlig och ödmjuk inför sig själv och andra klarar man sig långt.
Undrar om jag ska baka lite mazariner nu...eller om jag ska mysa ner mig i soffan och kika på tv?
Den som lever får se :)
Sanslöst stressigt och, i mina ögon sett, komplicerade undersökningar.
Men dagen började bra iallafall. Jag har börjat åka buss för att slippa irritationen och stressen över att köra. Och jäklar vad skönt detta var!
Och dessutom, på resan hem, kan jag sitta o skriva i min dagbok, mina refelktioner över dagen. Grymt skönt.
Och jag undrar var denna världen kommer sluta?
Varför, bara varför.... slår man ner en helt främmande människa, på grund av hudfärg?
Varför? Jag begriper mig inte på människor som har så mycket hat inom sig. Var kommer det ifrån måste man ju fråga sig.
Gör av med den energin på något nyttigt istället. Träning, hobbys, miljön, klipp o klistra, klättring, mekande...you name it!
Allt måste ju vara bättre än att misshandla en oskyldig person.
Jag tror Gud skulle behöva göra en rejäl rensning faktiskt.
Och jag fick ett samtal av emelie i lördags och jag blev så glad!
Vi pratade i 2 timmar om allt möjligt, mest personlig utvecklign tror jag. Väldigt roligt och utvecklande :)
Det är kul att höra en person glad och full av energi. Det ger mig lust och energi för livet.
Och just det faktum att vi inte pratar så ofta, inte har så stor betydelse. För lets face it, vi har inte så mycket tid och ork vi väldigt gärna skulle vilja ha.
Jag har det absolut inte. Skolan suger musten ur mig många gånger. Ibland när jag pratat med mamma i telefonen, märker jag att jag inte har registrerat av vad hon sagt de senaste 2 minutrarna för att min hjärna egentligen fortfarande är i Umeå, i tentasalen, eller i undersökningsrummet där jag gjorde ett litet misstag som jag tycker borde ha kunnat undvikits.
Och idag hade jag stora planer på att träna. Tss..yeah right, inte idag säger min kropp.
Ja, det är bara att lyssna. Jag orkar inte! Ryggen molar och värker så fort jag står en längre tid, och för mig är det ett tydligt tecken på att jag ska vila.
(Och att jag behöver träna! :)
Jag kommer ofta på mig själv sitta och dagdrömma, om framtiden, vad den bär.
Jag tänker ofta på hur jag kommer utvecklas inom jobbet, var vi kommer att bo och hur jag kommer utvecklas som person.
Totalt omöjligt att säga, visserligen, men det hindrar inte min hjärna från att ta fram de tankarna nån gång då och då.
Ofta finner jag mig själv frustrerad. På livet, på människor runt mig och på mig själv.
Men varför egentligen? Jag kan inte göra något åt nåt avd et.
Livet är som det är, det enda du kan göra är det bästa av det. Lättare sagt än gjort dock :)
Människor är som de är de med. Och alla har de väldigt positiva sidor, även fast de kan vara ruskigt svåra att hitta ibland...
Ofta måste jag tänka tyst för mig själv "Jag ser det positiva hos människor...." för att orka med.
Och jag gör mitt bästa. Jag försöker iallafall hela tiden. Jag kan inte vara fullärd, hur mycket jag än vill det. Jag kan inte komma ihåg allt som jag vill komma ihåg, det är fullständigt omöjligt. Så länge man är ärlig och ödmjuk inför sig själv och andra klarar man sig långt.
Undrar om jag ska baka lite mazariner nu...eller om jag ska mysa ner mig i soffan och kika på tv?
Den som lever får se :)
Kommentarer
Postat av: Ingunn
Du e klok du, Malin!:)
Spännande med praktik! Hoppas det går bra för dig. Jag gruvar faktiskt lite för att börja plugga igen.. men men.. det går väl bra.. Lycka till!
Jag hade ju tänkt komma förbi på vvh nån gång före eller efter jul, men det blev som aldrig. Vi kanske ses nån gång när jag börjar plugga igen!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
